Ur "Filifjonkan som trodde på katastrofer"

"...Långsamt började hennes fantasi måla upp ett eget oväder, ett mycket svartare och vildare än det som skakade hennes hus. Bränningarna blev stora vita drakar, en vrålande tromb vred upp vattnet i en svart pelare vid horisonten, en glänsande pelare som rusade fram mot henne, närmare och närmare...
Hennes egen storm var alltid den hemskaste, men så hade det ju alltid varit. Och allra längst in var Filifjonkan lite stolt över sina katastrofer som hon var alldeles ensam om.
Gafsan är en åsna, tänkte hon. En fånig fru som inte kan tänka på annat än tekakor och örngott. Hon förstår sig inte på blommor heller. Och allra minst mig. Nu sitter hon där och tror att jag aldrig har varit med om någonting. Jag som varenda dag upplever jordens undergång och ändå fortsätter med att klä på mig och klä av mig och äta och diska och ha visiter som om ingenting hade hänt!
Filifjonkan stack fram nosen, stirrade strängt ut i mörkret och sa: Jag ska visa er.
Vad hon nu menade med det."

Ikväll har jag o V haft sy/pyssel-junta o gjort en hjälm i papier mache, en bazooka o jag har sytt knappar, nästan en hel hatt o en halv väska, wiha för oss!
Mitt element blir inte ordentligt varmt i år heller, fast det är uppskruvat på max så är det bara fesljummet, mkt deprimerande :(