BEST OF

"Franz Kafka - Dagböcker 1909-november 1911"

s. 47
Jag är ju som gjord av sten, ja, det är som om jag vore min egen gravsten, här finns inte utrymme för tvivel eller tro, för kärlek eller avsky, för mod eller rädsla, varken i allmänhet eller synnerhet, det enda som återstår är ett vagt hopp, men det är ungefär lika levande som en inskription på en gravsten.

s. 48
Ensamhetens gata av W. Fred. Hur kan man skriva sådana böcker? En man, som skriver hyggliga saker i det lilla formatet, tänjer ut sin talang till en romans storlek på ett så erbarmligt sätt att man mår illa, även om man inte kan låta bli att beundra den energi han lägger ner på att misshandla sin talang.

s. 150
En stor personbil med en familj som satt tätt hopkrupen for förbi mig på Josefsplatz. Bakom bilen svepte besinångorna som en fläkt av Paris över mitt ansikte.

s. 179
Är det alltså på nästippen ungdomen slutar och döden börjar.

s. 197
Vidskepelse; Om en människa dricker ur ett sprucket glas kan de onda andarna ta sig in i henne.

s. 230
Att vakna en kylig höstmorgon med gulaktigt ljus. Att slinka ut genom det nästan stängda fönstret och- innan man faller- sväva framför rutorna, med armarna utsträckta, bröstet framskjutet, benen bakåtböjda, likt galjonsfigurerna i fören på gamla tiders skepp.